Fredag 2018-07-06

Det blir inte alltid som man har tänkt sig… I söndags satte det igång. Vattnet gick strax efter lunch och en stund senare var första valpen ute. Sen hände det liksom inte så mycket mer. Jag var ut och rörde på henne i trädgården, men ingenting. Dock tyckte jag inte att hon såg klar ut och jag tyckte att jag ändå hade känt en valp till i magen. Efter ett tag började det kännas lite oroligt och det fick bli en tur till djursjukhuset i Helsingborg. Nu började jag bli osäker på om jag hade haft fel. Plupp såg helt oberörd och pigg ut och jag blev ifrågasatt om hon inte bara var klar. Men efter en röntgen kunde man konstatera att där var en valp till i magen. Den låg inte i felläge, men var inte heller på väg ut. Det gjordes ultraljud och den levde och hjärtat slog friskt och starkt. Vi blev rekommenderade att försöka få ut valpen med kalcium och värkstimulerande (trots att Plupp hade fina kalciumvärden) för det skulle vara säkrast för tiken, och hon är ju givetvis viktigast för mig! Plupp kämpade, valpen kom längre ner, men den var aldeless för stor. Den kom inte ut. Veterinären försökte känna och stimulera och pilla, men den var för stor. Det här tog tyvärr väldigt väldigt lång tid… Till sist blev det snitt. Men då klarade sig inte den andra valpen. Det blev för mycket för honom. Det var en jättejobbig kväll, natt och morgon! Jag trodde inte man kunde bli så ledsen och sörja en liten valp så mycket som man inte träffat innan. Men han var såå fin, och det kändes så sorgligt att han inte skulle få klara sig. Jag var dessutom väldigt orolig för Plupp, och det kändes så typiskt att det var en söndagskväll så vi var utlämnade till en veterinär som vi inte kände eller hade förtroende för. Det har varit så himla blandade känslor dessa dagarna. Jag är så lättad och tacksam över att Plupp har klarat sig och mår bra. Hon är så himla cool och tuff den hunden. Att bli inpackad i bilen med täcken, säng och valp klarade hon finfint! Hon lät alla pilla med henne, ta prover och böka, så länge hon fick ligga kvar hos sin lilla valp som hon vårdade så fint. Dessutom så fick jag än en gång bekräftat att det verkligen är jag och Plupp. När det blir lite pressat så vill Plupp gärna krypa upp i mitt knä där på kliniken och föda den andra valpen i min famn. Och hon gör allt jag ber om. Tänk att man kan älska en hund så mycket! Jag är också väldigt tacksam att vi har en liten valp kvar hos oss som Plupp får vårda och pyssla med. Hon ligger konstant i lådan hos henne och diar, tvättar och vaktar. Det är inte vilken valp som helst heller. Hon är SÅ fin. Stark och redan väldigt bestämd. Urgullig. Det går inte att titta sig mätt på henne. Men det är snopet, när man längtat så länge. Planerat och väntat, och så blir det bara en. Jag har oroat mig för att valpen ska missgynnas av att den inte har några syskon. Men efter att ha läst om andras erfarenheter så börjar det kännas bättre. Jag tror det kommer gå bra. Hon kommer få så extremt mycket tid, kärlek och uppmärksamhet. Hon kommer hinna uppleva mycket här! Min tanke var ju inte att behålla någon valp hemma från denna kullen. Men eftersom hon är själv så har jag inte vågat lova bort henne till någon ännu. Grundtanken är väl fortfarande att hon ska få flytta hem till någon. Sen om det blir men bibehållen avelsrätt, helt eller delvis, eller hur det blir det vet jag faktiskt inte ännu. Vi får låta det gå lite mer tid, smälta detta lite till och se vilket det perfekta hemmet för just henne är. Jag förstår att det är många som väntat på valp som nu blir väldigt besvikna, men tyvärr är det såhär med djur. Man kan aldrig riktigt veta vad som händer, och framförallt kan man inte styra över det.

2 dygn

3 dygn.